Min morfar var en stark man, både fysiskt och psykiskt. Han älskade grädde och att ha fest. Han hade många vänner och var älskad av alla som kände honom. Han älskade närheten till havet och naturen. Han var alltid 100% närvarande i det han gjorde, om det så var att spela pingis med barnbarnen eller att gjuta ett cementfat. Han var ödmjuk men inte rädd för att säga vad han tyckte. Han var bekymmerslös och klagade aldrig på saker. Hans positiva syn på livet höll han fast vid in i det sista, bara några timmar innan han gick bort talade han om sina tomatodlingar och planerade inför den kommande våren.
Min morfar var den mest levande människa! Han älskade livet och kämpade för det in i det längsta. Därför känns det än idag, 3½ år efter hans bortgång, väldigt overkligt att han inte lever längre.
Jag minns tydligt hans röst, hans sneda leende och hans sätt att gå; korta steg med armarna och händerna avslappnat hängandes längs kropppen. Det är min morfar och jag saknar honom. Väldigt mycket. Men lite lättare känns det ändå när jag vet att livet levde inte med morfar utan morfar levde livet.
Den här sången (finaste) spelades på begravningen och det finns ingen låt som hade passat bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar