Om vi inte tog någonting i livet för givet så skulle det finnas mycket att glädja sig åt. Varför är folk då inte mer tacksamma och ödmjuka, är det inte den närmaste vägen till ett lyckligare liv? Varför går inte alla runt med ett anspråkslöst leende och njuter en bottenlös glädje över att överhuvudtaget ha blivit födda, kunna gå, stå, se, tala, tänka och så vidare, eller glädjer sig åt något annat av de hundratusentals mirakel som deras tillvaro vilar på? Är det för att det känns så där ljummet underdånigt och nästan frikyrkligt att inte ställa några högre krav? Om man är helt okritisk riskerar man kanske att bli pålurad ett billigare och
oansenligare liv än man har rätt till. Att ha lite förväntningar och en viss missnöjd skepsis mot tillvaron är väl ändå att visa lite livsduglighet. Men är vi i så fall dömda att aldrig vara riktigt nöjda?
oansenligare liv än man har rätt till. Att ha lite förväntningar och en viss missnöjd skepsis mot tillvaron är väl ändå att visa lite livsduglighet. Men är vi i så fall dömda att aldrig vara riktigt nöjda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar